När jag rensade mitt barndomsrum hos mina föräldrar återfann jag lådor med kollegieblock och utskrivna häften från grundskolan. Det fanns nästan inga uppgifter kopplade till naturvetenskap eller matematik trots att jag minns de blocken på schemat. Majoriteten av materialet är från svenska lektioner med mina favoritlärare genom både gymnasie och grundskolan. Kanske grundar det sig i en praise kink som hela min skolgång matats av mitt skrivande och som min huvudlärare på folkhögskolan sa “förmåga för metareflekterande”. Alla gamla essäer, tal och texter som en narcissistisk nostalgitripp.
Känslan i stunden jag får en tydlig uppgift som tidigare nämnda har alltid varit den samma. Intryckt, pressad och censurerad, jag upplever en frustration när jag får direktiv.
“Får man ändra på det här?”
“Jag vet att det stod 1-2 a4 men jag har skrivit 4, är det okej?”
"Kan jag hoppa över det där?"
Förmågan att arbeta fram och stanna vid projekt på eget initiativ och med motivation utan grund i bedömning är en talang jag ännu brottas med. Drivet och kollektivet man har under skolåren är en svår bubbla att vilja lämna.
På en impuls skickade jag iväg ett meddelande till en över internet bekant. Jag bad honom att ge mig en prompt att basera ett verk på. Jag lämnade tema och stil öppet och nämnde att endast en känsla eller ett ord skulle fungera.
Äntligen kände jag återigen samma driv och mening som jag förlorat efter skolgången. Prompten ledde mina tankar direkt till två ständigt influerade källor i mitt liv.
“En flicka som är stark” en låt av trallpunkbandet Mimikry. På en sekund transporteras jag till min bästa väns hus år 2006-7. På övervåningen hade hennes familj en gemensam dator som vi fascinerades över och ofta utforskade till den nivå två sexåringar kan utforska. Näst intill allt vi upptäckte var genom Noras äldre syskon. Noras storasyster var min största idol, hon var min idé av vad cool är och musiken hon lyssnade på som en flicka som är stark av Mimikry har satt djupa spår i min egen musiksmak och referensram idag.
Den sekundära inspirationen härstammar i böcker och media jag tagit in i ungefär samma ålder plus minus några år. Boken “The gruffalo” av Julia Donaldson från 1999 och boken men framförallt filmatiseringen av Neil Gaimans "Coraline" från 2002.
Från att jag börjat skissandet för tavlan har jag inte tittat tillbaka på prompten. Min vision var redan färdig kokt i mitt huvud när jag satte penna till papper. Nästa gång jag läste prompten prydde tavlan redan väggen i mitt sovrum.
Jag läste meddelandena repeterande gånger och förundrades över hur de växt och förvrängts i min dimma till sinne. Åter riktade mina tankar till skoluppgifterna och hur de alltid skavde och begränsade mina intentioner.
Min nuvarande hypotes kring min stormiga relation till auktoritet och beodran är att den behöver få vara stormig. Jag behöver den där auktoriteten för att ha något att motsätta mig. Jag behöver ramar som eld behöver syre. Utan några ramar växer världen och valmöjligheterna för stora. Är ramarna för hårt satta slocknar min låga av pressen och bristande intresse av att inte få göra saker på mitt vis. De perfekta ramarna går att böja och vrida på, man kan måla om dess färg och såga av bitar för att limma dit nya.
Nu har jag metareflekterat färdigt kring varför jag gör vad jag gör. Over and out //Nils Nina Nisse Curry.
When I was packing up my childhood room at my parents house i found boxes full of old notebooks and saved school assignments. There were almost no documents related to natural science or maths even though I clearly remember hating having those on my schedule. A majority of the material comes from swedish lessons with my favourite teachers throughout both highschool and “gymnasiet”. Maybe it's related to some sort of praise kink that's been continually fed by my love for writing and what my main teacher at “folkhögskolan” said “my ability to meta-reflect on things”. All of my old essays, speeches and texts are like a narcissistic nostalgia trip.
The feeling I experience when I'm given a direct order or assignment has always been the same. Stuck, pressed and censured, I experience immense frustration when given direction. Yet i continuously seek it out.
“Can I change this?”
“I know it said 1-2 pages but I've written 4, is that okay?”
“Can I skip this part?”
The ability to come up with and stay with a project on your own initiative without the motivation of being graded is a talent I'm still struggling with. The drive and collective you experience throughout your school years is a hard bubble to want to leave.
On an impulse I sent a message to someone I knew over the internet. I asked them to give me a prompt to base a project on. I left the overall theme and style open and mentioned that a single word or even a feeling would work just as well.
Finally I felt that same drive and purpose that I had lost since leaving school. The prompt immediately led my thoughts to two constantly influencing sources in my life. “En flicka som är stark 1” a song by the trallpunk2band Mimikry. In only a second I get transported back to my childhood best friend's house circa 2006-7. On the second floor of her house her family had a shared computer that we were fascinated by and often explored on, to the capacity that two six year olds can explore a computer. Nearly everything that we discovered we did through Nora's older siblings. Nora's bigger sister was my biggest idol at that time, she was my idea of being cool and especially the music she showed us like “En flicka som är stark”. Her cds and playlists have left deep traces in my own music taste and my frame of reference to this day.
The secondary source of inspiration originates from books and media i experienced around the same age. The book “The gruffalo” by Julia Donalsson from 1999 and the book but above all the film adaptation of Neil Gaiman's “Coraline” from 2002 (to clarify the book is from 2002 but the movie is from 2009).
From the moment I started to sketch the motif I haven't looked back on the prompt. My vision was already fully developed in my mind when I set pen to paper. By the next time I read the prompt the canvas was already hanging on my bedroom wall.
I read the messages repeatedly and get amazed by how they have grown and distorted in my fog of a mind. Yet again my attention is brought to my old school assignments and how they always seemed to be ill fitting and limiting to my intentions.
My current hypothesis on my stormy relationship with authority and being ordered to do something is that it needs to be stormy. I need the authority to have something to be opposed to, I need the metaphorical box like fire needs oxygen. Without the box my world and choices grow to big to manege. But if the construction of the box is set in stone my flame goes out because of the pressure and my lack of interest when I don't get to do things in my own way. The perfect box can be bent and twisted, you can paint it a different colour or cut out parts of it just to glue on new ones.
Now I've met-reflected enough on why I do what I do. Over and out // Nils Nina Nisse Curry.
1. En flicka som är stark translates to A girl who is strong in english.
2.Trallpunk is a subgenre of punk music developed in sweden. It is known for its fast drums, melodic sound and often politically oriented themes.
