Psykologisk egoism är inte en lära som jag vill tillskriva mig själv men jag har samtidigt ännu inte lyckats argumentera mig själv ur dess grepp.

Frågeställningen kring om en faktisk osjälvisk handling skulle existera har plågat mig sedan gymnasietiden. Jag FUCKING älskar att ge presenter till människorna i min närhet. Men jag tror att det i högsta grad är en självisk handling. Det är inte så att jag förväntar mig någonting i gengäld men jag ger inte heller gåvor för att få folk att tycka illa om mig. Mina vänners leenden och glädje ger mig en bekräftelse som jag ständigt jagar efter. 

Mitt absoluta favoritord är “Varför” och jag tycker att det speglar mitt intresse för filosofiska teorier ganska starkt. Jag tror också att det är grunden till varför jag har hängt upp med att försöka förstå våra intentioner som människor. Rationellt förstår jag att de svar jag söker aldrig kommer uppenbara sig för mig. Det pinsammaste är faktumet att ett avsnitt av serien Vänner var det som öppnade mina ögon för ideen om en sann altruistisk handling. 

Insikten att jag när jag vill har valet att “dö för klimatet” ger mig i alla fall en känsla av kontroll och ro nog att släppa det ständiga undersökandet av mina handlingars intentioner.